Så var det fredag igen.....
Tiden går så otroligt fort.
Det är helg igen och redan september.
Hoppas att vi får lite värme nu i höst.
För sen är det dags för långkalsonger, värmeljus och brasa.
Veckan har rullat på ganska fort.
Har så mycket att göra på jobbet.
Fick ju ett nytt skrivbord och då blev det lite ommöblering.
Blir jätte bra när det är klart.
Kroppen har strejkat mer än vanligt.
Börjat på en ny slags sjukgymnastik.. "red cord".
Ska så småning om hänga i linor och träna... hur nu det ska gå till.
Låter lite knäppt... men men.
Har fått börja med andra övningar som SKA göras 2 ggr om dagen.
Man har kommit fram till att det är nervsmärta i mitt krånglande ben.
Så nu ska det andas ordentligt och hållningen ska förändras.
Det varvas med akupunktur på smärt.
Ja och sen blodtryckskontroller på Hälso centralen.
Försöker klämma in alla tider så det inte ska drabba jobbet så mycket.
Men det är svårt....
Men jag klagar inte, talar bara om varför jag är "osynlig" och inte så social.
Orkar inte så mycket där emellan.
Jag har lärt mig att leva med det...
Min smärt tröskel är också onormalt hög.
Så det blir liksom en livsstil.
Och det är inget som smittar eller är "farligt".
Det finns de som har det betydligt värre.
När nära vänner eller släkt får sluta sitt liv allt för tidigt.
Så därför är det så viktigt att vi tar hand om varandra
och är rädda om varandra.
Man kan inte få saker ogjort.
Det som sagts och gjorts kan vi bara ångra.
Målsättningen borde vara att göra det bästa jag/du kan.
Går jag till mig själv så har jag alltid gjort det jag trodde va rätt.
Ändå har det blivit så fel ibland.
Men när jag insett det, så har jag kunnat ändra mitt beteende.
Åter igen, jag kan bara förändra mig själv, ingen annan.
Men jag kan kämpa för att det ska bli så bra som möjligt.
Ord kan såra mer än ett slag...och det kan lämna ärr inombords.
Jag är så tacksam för mitt liv idag.
För barnen och deras livssituationer.
Dom har fått kämpa mycket, men gjort det så bra.
Jag har aldrig kunnat ösa "rikedom" i form av materialistiska ting.
Men jag har gett dem min kärlek och det som följer med i den.
Sen förändrades mitt liv för snart ett år sedan.
När jag träffade min stora kärlek.
Jag kom ut ur min "bubbla" som jag hade levt i så länge.
Att få må så bra som jag gör nu
är något jag skulle upplevt för länge sen.
Tänk vad enkelt allt skulle varit då.
Men å andra sidan har ju det jag upplevt format mig till den jag är i dag.
Att få känna det lugn och den harmoni som jag har
borde vara en självklarhet för alla.
Jag är trygg i det jag har :)
Jag har "hittat mig själv" som det brukar heta.
