En helt vanlig torsdag eller?..
Vissa dagar önskar man att man kunde skippa.
Idag har varit en sådan dag.
När man känner att orken bara sinat.
När man helst vill gå och gömma sig och
inte göra ett endaste dugg.
inte göra ett endaste dugg.
Jag har jobbat lite för mycket och det har varit
massor att göra på jobbet.
Annah har varit sjuk och jag har haft en av hennes uppgifter.
Och den är inte rolig när det blir många borta.
I morse ringde jag ca 20 samtal men utan tur.
Så det blev till att stuva om lite innan det fungerade.
Efter det så tog jag mitt pick och pack och for hem.
Kastade i tvättmaskin och for sen till sambon och drack kaffe.
Han såg på mig att det var jobbigt.
Jag är lyckligt lottad som har honom.
Han är helt enkelt bäst.
När jag blir stressad så lägger jag på mig
sådant jag inte borde.
Tankarna går runt i huvudet och jag blir osäker.
Utåt sett så syns det oftast inte.
Jag är duktig på att hålla en fasad utåt.
Tvivlar på min förmåga, litar inte på andra,
rädd för att misslyckas.
Då måste jag "prata med mig själv".
Och jag påminner mig om hur jag faktiskt har lyckats.
Och vad jag nu har i mitt liv.
Hur jag kunnat börja arbeta efter en sådan
lång tid hemma.
Vilket fantastiskt jobb jag har.
Då vänder jag allt till något bra.
Och blir tacksam över mycket.
Är så tacksam över det jag har.
Mina fina barn och barnbarn.
En underbar karl.
Ja hela min "stora familj".
Något som vi lever efter.
En självklarhet i ett förhållande mellan man och kvinna.
En självklarhet i ett förhållande mellan man och kvinna.
Men också något som borde vara en självklarhet
i alla slags relationer man har.
Det är det som är receptet på en lyckad relation.
Nu ska jag göra lite köttbullar tror jag.
Och stuva lite makaroner.
